Ljus i sorgens tider

Det är tufft att vara människa just nu. På ett rent generellt plan.
När SARS-CoV-2, även kallat för “coronaviruset”, sprider sig över världen så är det många av oss som på olika sätt drabbas av detta. I takt med att dödssiffrorna stiger så är det allt fler av oss som också direkt eller indirekt känner någon som faktiskt även har avlidit till följd av detta utbrott.

Det är bara att ta en titt i dagstidningarnas sidor över dödsannonser så inser man att det är många som lämnar jordelivet just nu. Häromveckan hade landets största dagstidning hela nio sidor dödsannonser. Det talar sitt tydliga språk gällande hur stort detta virusutbrott är.

Många av oss kommer i framtiden också att behöva besöka en begravningsbyrå i Mölndal för att se till att våra äldre får en värdig sista resa här på jorden. 

Denna period gör oss på något sätt åter varse om döden på en stor skala. I takt med att civilisationen växer så har vi också “vuxit ifrån döden”, om man nu får uttrycka det så.
När vi inte längre vistas tillsammans lika intensivt inom familjer och släkten, som vi gjorde så sent som för bara några generationer sedan, blir vi också mer fjärmade från döden. 
Städernas bekvämlighet innebär nämligen också att vi kan hamna på ett bekvämt avstånd från just döden. Vi behöver inte längre se på när djur slaktas hemma på gården, som våra förfäder gjorde. Eller vara med när mormor dör liggandes hemma i sängen.

För många känns därför denna extraordinära tid som just det: Extraordinär. Kanske kommer de upplevelser vi har just nu också att föra med sig något gott.
Vi som blir kvar här på jorden kommer förhoppningsvis att ta tillvara på den tid vi har fått här – bli mer rädda om både oss själva och andra.